”Vi vill gå på Liseberg!”

Av Stina Svensson

Köpenhamn brukar vara målet för våra studieresor, men i våras lutade sig Kristian, som går i preparandklassen, bakåt i stolen och sa:
- Vi vill gå på Liseberg!
Aldrig i livet, var min direkta reaktion. Vuxna människor som vill gå på Liseberg. Vad är det här?!

Ett par lektioner senare i en annan klass, frågar Alexandra upprört:
- Varför får preparandklassen åka till Liseberg? Vi vill också gå på Liseberg!
(Jag måste tillägga att detta fenomen, dvs. en önskan som blir ett rykte som blir en sanning som sprider sig bland klasserna på två minuter blankt, är fascinerande och borde undersökas av mycket skickliga och framstående forskare – snarast.) - Ingen ska åka till Liseberg. Att åka karusell kan knappast anses vara aktiviteter som passar en studieresa. Vem säger att de ska åka till Liseberg? Det har inte bestämts någonting om en resa till Liseberg…

Och så bestämdes det att vi skulle åka till Göteborg den 20 maj. Universeum samt No Name Fever-utställningen på Världskulturmuseet fick bli studiebesöken. Därefter kunde de som ville åka karusell och mumsa sockervadd. På Liseberg.

Tidigt på morgonen den 20 maj klättrade 34 sömniga kursdeltagare från allmänna linjen upp på hyrbussen. Ja, och så vi två lärare Stina och Maggan, som var precis lika sömniga som alla andra. Det sista jag hörde, innan jag föll i djup sömn, var Tims ivriga röst som försökte förklara något intrikat korttrick för tre förbluffade kompisar. Vad som pågick på dubbeldäckarens övre våning har varken jag eller Maggan en aning om, eftersom Maggan hade en kudde över huvudet och jag snarkade unisont med bussmotorn.

Klockan elva på förmiddagen rullade vi in i Göteborg och en halvtimme senare stod vi i glashissarna på väg upp till Universeums fjällnatur. Det här är en utställning som börjar med fjällnatur högst upp i byggnaden och sedan ringlar sig nedåt längs klimatzonerna. Nederst finns ett stort akvarium och regnskogsområdet. Inte ett enda uppstoppat djur så långt ögat når, utan allt lever och frodas och hörs. Till och med levande fåglar traskar omkring fritt bland besökarna.

Vi erbjöds att klappa blodiglar, men de flesta backade förskräckt med ursäkten att de hade en paj i ugnen och nog måste dra sig hemåt. Däremot ville alla klappa rockorna i den öppna bassängen. Det är underliga varelser, de där rockorna! De simmar upp till vattenytan vid bassängkanten, lyfter upp nosen och låter sig klappas av mer eller mindre brutala händer. Alexandra blev så fascinerad att vi med milt våld tvingades släpa henne därifrån.

I ett av de stora akvarierna simmar hajar. Just det akvariet är dessutom byggt med en glastunnel så att man kan titta på hajarna underifrån. Diana, som närt en dröm om att få simma med hajar, envisades med att hoppa upp mot tunneltaket varje gång en haj simmade över.
- Jag vill klappa magen! hojtade hon, tog sats och hoppade.
Och så säger en del att folkhögskolestuderande är en sort för sig. Jag förstår inte var de får sådant ifrån…

Strax efter de stora akvarierna ligger regnskogsområdet. För att komma in dit måste man passera luftslussar, eftersom regnskogens heta och fuktiga klimat inte får rubbas. Och hett är det. Glasögon immar och tröjor åker av i rasande fart.

Medan Zacharias letade efter ödlor vacklade Sara, som har ormfobi, igenom regnskogsområdet ledsagad av lojala kompisar. Hon tyckte inte att regnskogen var intressant. Det tyckte däremot andra, som med sina mobilmojänger fotograferade koboltblå grodor, giftgröna ödlor, sömniga kajmaner och mycket, mycket långa anakondor.

Universeum erbjuder andra utställningar också. Bland annat rådbråkade vi våra hjärnor med kluriga matteproblem. Det första klarade vi galant, varför vi med gott självförtroende kastade oss över nästa. Och gick bet. Ett tredje – och gick bet igen. Varpå en ung spoling lade sig i, löste problemen utan några vidare problem och avslutade med att informera oss om att han skulle gå ut nian i vår.
- Jag och Mattias sa inget om vår ålder, erkände Amal senare.
- Han kan säkert inte ett jota om Ibsens Gengangere, sa jag tröstande.
- Men det gör ju inte jag heller! ylade Amal. Jag förstår mig inte på den där prästen, vad håller han på med egentligen?

Efter ett par timmar på Universeum gick vi över till grannen, Världskulturmuseet. Flera olika utställningar pågår samtidigt, men det var No Name Fever vi i första hand skulle titta på, en utställning som behandlar HIV/Aids. Det är en både obehaglig, förfärande, vacker och hoppfull utställning, men den kräver besökarens fulla uppmärksamhet. Det vore kanske synd att påstå att alla i vår grupp lyckades med just det konststycket. Kanske hade upplevelserna på Universeum varit så överväldigande att det helt enkelt inte gick att ta in mer. Eller kanske var det så att längtan efter karuseller började bli alltför stark.

Och så skingrades vår grupp. När det väl kom till kritan var det bara en handfull som längtade efter att få åka karusell, de andra ville shoppa eller fika eller träffa kompisar eller vad man nu gjorde. Jag och Maggan bestämde oss för att gå och äta och sedan gick vi på bio och såg en riktig matinéfilm i värsta äventyrsstilen. Det var väl nästan som att åka karusell.

Klockan tio på kvällen körde bussen ut ur Göteborg. Alla var med – och alla kom i tid! Och de flesta verkade nöjda med dagen, även de som plötsligt hävdade:
- Vi vill inte gå på Liseberg!